torskelain

Det är så mycket tankar men samtidigt tomt. 

Ofattbart men samtidigt inte förvånad direkt. Det är andra gången jag är med i en allvarlig bilolycka...där jag dessutom varit föraren. Förra gången hamna vi på fel sida om vägen upp på ett räcke som sluttade mot ett tiometers (typ) djupt dike och den här gången voltade vi ett? två? varv med bilen ner i mittendiket på motorvägen i 100-110 km...båda gångerna har vi klarat oss utan större skador, den här gången blir det dock operation för pepp då han slog i sitt redan trasiga knä. En operation var redan på tal så om man ska se det positiva i det hela så påskyndades processen nu så han slipper vänta flera månader! 

Det hände igår morse runt halv fem tiden. Jag skulle köra pepp till Arlanda så han kunde flyga upp till sin familj i norr. Sen skulle jag börja jobba kl 12. Men inget av det blev av, även om jag funderade, inte bara en eller två gånger, på att åka å jobba ändå. Men efter uppmaning från både syster å pepp och efter samtal med jobbet så besluta jag att det var bäst att inte jobba men att jag skulle jobba idag om dom inte hörde något från mig. Glad är jag att bestämde mig, för det första så tog det satans lång tid på sjukhuset så hade inte velat lämna pepp ensam där och så hade jag nog inte haft rätta fokuset för att jobba. Det var skönt att komma hem och det blev en tidig kväll, dock blev jag mer och mer spänd i axlar och nacke...och jag hade fortfarande inte reagerat...väntade på att jag skulle gråta/skrika eller vad som men ingenting...

...inatt vaknade jag runt halv tre och kände att nej, jag är inte redo att jobba...onödigt att belasta axlarna när jag är spänd och jag är inte redo att träffa alla än...så ringde in på en gång till jobbet. 

Sen på morgonen (tidig fm i någras värld) fick jag ett mess från en kompis som frågade hur det var idag...då kom tårarna och reaktionen som jag väntat på! Det känns så himla sjukt å absurt att vi volta med bilen igår...det var dessutom som på film, slowmotion ser man hur man snurrar och sakerna flyger långsamt framför ögonen! 

Pepp hörde att jag låg och grät så han kramade om mig så prata vi lite om det, han har inte sagt någonting om det sen igår...han orkar inte bli ledsen eller arg. Men det kändes skönt att vi prata och jag sa det att det är viktigt att prata om det så man inte går och bär på ngt onödigt även om man egentligen inte orkar. 

Vi skulle åkt och titta till bilen idag men han är så slut i kroppen stackarn så han får åka och göra det imorgon istället. Jag ska ju jobba imorrn, ta tjuren vid hornen så man inte stannar hemma för länge! 

På tal om horn och tjur så satte jag mig bakom ratten igår på väg hem från sjukhuset, kände att det var viktigt...det jobbiga var att det var bar mark så då var det inte speciellt läskigt...det jobbiga kommer vara när jag kör och det kommer passager med drivsnö...ja jag kanske ska berätta vad som hände ;) 

Jag skulle köra om en lastbil, precis vid ett öppet fält, där det hade samlats massa drivsnö i omkörningsfilen, trodde inte att det var så djup snö men släppte gasen ändå för säkerhetsskull, det var då jag kände att jag tappat kontrollen över styrningen och att bilen drog sig mot diket på vänster sida. Försökte styra åt höger men det hände ingenting och hinner säga till pepp "vad ska jag göra?!" Och han säger "försök bara styra" och det försökte jag...men det hjälpte inte...när vi kom över "kanten" till diket så voltade vi, enligt pepp voltade vi framåt, men jag minns inte...bara att det snurra. När bilen stannade och vi hängde upp och ner kände jag hur adrenalinet pumpa och andningen blev häftigare och häftigare, så jag sa till pepp på en gång att "jag håller på att få panik" och jag hör hans lugnande röst "jag är här, andas ta det lugnt, vi måste ta oss loss" så jag försökte tänka på vad dom brukar säga på risk tvåan... "Spjärna emot med fötterna mot taket för att lossa bältet" ...problemet var att när jag hängde där så fatta jag faktiskt inte åt vilket håll taket var...! Men vi hjälptes åt och kom loss båda två. Försökte få upp dörren men jag var för skärrad så lyckades inte, jag kröp bakåt så pepp fick upp dörren istället. 

Lastbilen vi körde om syntes inte till, däremot stannade en plogbil och ringde efter hjälp. Både polis och ambulans. Under tiden försökte vi få ut resväskan ur bagagen, jag är så jävla glad att vi inte ställde den i baksätet som vi var på väg att göra!! Sen fick jag krypa in för att hämta min väska...när jag satt i bilen, på biltaket å såg backspegeln "på golvet" så var det så jävla konstigt! Jag hittade min väska snabbt men kunde ju inte gå ut förrän jag hittade min "pluggpåse" kan ju inte plugga om jag inte har alla papper...ja, vad ska man säga, lite skadad inför provet tror jag :-P hittade iaf påsen som jag inte ville lämna till Jens som kom strax efter polisen (vi ringde honom också) han hämtade resväskan men jag ville ha med påsen ifall vi skulle vara på sjukhuset länge så kan jag passa på och plugga...!? Haha...jag pluggade inte ett skit...släpade vara runt på den förbenade tygpåsen! :-D 

Idag mår jag bra, fattar fortfarande inte att det hänt! Men vi har ju gått igen både det ena och det andra i vårat liv, starka är vi tillsammans! Dock billösa!