...komplext
Som de flesta vet så lever jag med en sambo som är långtids sjukskriven. Vårat förhållande har, på gott och ont, växt med hans sjukdom. Automatiskt blir det att jag kanske får ta lite mer ansvar än om vi båda varit friska...och detta är lika mycket mitt fel som hans, det blir helt enkelt lättare om jag gör vissa saker. Därför tar jag på mig att göra det samt att han då lämnar över det på mig.
En sak som jag tycker är jobbig det är att det känns som att ingen förstår vår situation, jag kan få känslan av att folk tycker att jag gör allt å att han borde hjälpa till mer för att underlätta för mig...samtidigt som jag får känslan av att folk tycker att jag borde hjälpa till MER...sen den där känslan som kallas besvikelse är nästan värst...besvikelsen när man inser att en person som man verkligen trodde förstod lite grann att han är sjuk och vet vad det innebär att umgås med oss/honom visar sig inte alls förstå...eller på något sätt har förståelse i början men glömmer eller nått å börjar ställa krav som han/vi inte kan leva upp till. :(
Vet inte riktigt varför jag skriver det här inlägget...ville bara skriva av mig tror jag :)
Idag när jag kom hem blev jag i alla fall överlycklig när jag så att han plockat undan å påbörjat en rejäl städning, dammsugit och torkat golv <3 han får sånna ryck när han mår lite bättre eller när det är så illa så det inte kan bli värre...tyvärr det sistnämnda idag =( jag försökte hjälpa till men orkade inte mkt efter ha jobbat min första dag efter en veckas förkylning...
Jag har fått frågan flera gånger varför jag stannar...jag själv har också undrat varför i h-vete jag stannar inland, för det skulle vara så mycket ENKLARE att leva med en frisk person..! Men ja, vad ska jag säga jag älskar honom och han älskar mig...jag får vara den jag är med honom och han respekterar mig! Vi har gått igenom SÅ många olika saker i vårat liv så jag tvivlar på att det finns något som vi inte klarar av...men man ska aldrig säga aldrig ;)
Jag tror att han är mannen i mitt liv (fy vad gammal jag känner mig när jag säger mannen...! Men han e ingen liten grabb längre ^^)
Alltså, har folk seriöst frågat dig varför du stannar? Jag hade förstått det om det var nåt han kunde rå för, men det är ju bara jättekonstigt att säga så när det handlar om sjukdom. Sen att man själv tycker det är jobbigt är ju en annan sak.
Finns det ingen möjlighet för honom att få assistans typ? Hade han fått det om han bott själv? (Alltså för städning och sånt.)
